Keramikteori del I

För den vetgirige, här kommer lite spontan teori om keramik.

När man tillverkar ett keramiskt föremål börjar man med en klump lera. Lera är ett helt oorganiskt material som binder vatten väldigt bra. Lera består precis som glas till största delen av kisel och aluminium men kan vara förorenad av olika material, tex järn eller andra oorganiska ämnen eller för den delen av något organiskt.

Ju renare leran är, desto högre (hetare) kan man bränna den. Ren lera kalla för kaolin. Den är dock såpass oplastisk att man inte kan forma den till något användbart. Porslin, som för de fleta klingar bekant, är en väldigt ren lera som klarar att brännas högt, c:a 1350 grader celsius. Stengods kallas leror som klarar bränningar till c:a 1300 grader och lergods bränns till ca 1150-1200 grader. Det är hur högt ett föremål är bränt som avgör om det kallas för lergods eller stengods, eftersom lerans egenskaper är olika beroende på hur högt det är bränt.

Eftersom lera är ett helt oorganiskt material, kan den aldrig bli för gammal. Den kan torka och bli hård, men det löser man genom att bara tillsätta vatten igen.

Nåväl, åter till lerklumpen. Klumpen formas till den form man vill ha på sitt föremål, må det vara med händerna, en kavel, en drejskiva eller vadhelst, och sedan låter man föremålet torka. Lera torkar i luften i vanlig rumstemperatur så man ställer bara sitt föremål åt sidan någanstans där det får stå ifred.

När det är helt torrt efter en dag eller två kan man bränna det i sin ugn. Vanligtvis bränner man ett föremål två gånger. Först en bränning som kallas för skröjbränning, c:a 900-950 grader. Det är tillräckligt för att leran ska förvandlas till keramik och på så sätt bli lite hållbarare - ett torrt, obrännt föremål är väldigt skört. Oavsett om det är porslin, stengods eller lergods bränner man skröjen till c:a 900-950 grader.

Nu är föremålet lite lättare att handskas med och man kan glasera det utan att vara alltför försiktig och rädd att det ska gå sönder. Glasyren är oftast en uppblött lervälling som till skillnad från själva leran smälter vid en utsatt temperatur. Den smälter och binder samman med föremålet och bildar en vacker yta. När föremålet torkat efter glaseringen bränner man det igen, i en så kallad glasyrbränning. Då bränner man upp det i de höga temperaturer jag nämnde i början.

Det gäller att veta vad för lera man gjort föremålet i, för om jag använt en lergodslera i tron att det är stengodslera och således bränner det till stengodstemperatur, ja då smälter alltihop ner till en pöl i botten på ugnen.

Det var lite om bränningar och leror. Hoppas du lärde dig något nytt.
Välkommen tillbaks!

// Oskar